Idag har Dorina bosatt sig hos oss för ett tag framöver.

Hämtningen gick jättebra och jag kände att vi klickade direkt. 

Hemkomsten gick över förväntan, kattmötet med Sigge blev mycket stillsamt. Mamma Melissa har hon inte träffat ännu.

Hon är verkligen en go tjej, vill vara med överallt och trivdes verkligen med att hålla mig sällskap under matlagningen.

Väldigt intresserad av kattlådan och matskålarna men än så länge är dom ifred.

Damen har verkligen gjort sig hemmastadd. Hon ligger verkligen lugnt och stilla och sover. Man kan inte tro att hon bara varit här några timmar. Visserligen kan det bli annars i morgon, men det tar vi då i sånafall.

Nej nu blir det sängen!

BB

Svackan sitter i ännu.

Dock har en hel del hänt sedan sist.

Sommarjobbat klart, bokat en ny soffa, bytt frisyr och hårfärg, skolan har börjat och det bästa av allt... Dorina ska komma på fredag och bo här ett tag.

Teresa ringde i söndags och surrade lite med mig om det. Hon kunde inte ha haft bättre tajming.
Lördagkväll har jag och Micke spenderat hos Therese och Jim. Therese har en otroligt söt liten chokladbrun dobbis tik som låg och myste med mig när vi såg film. Detta fick mig att inse hur EXTREMT jäkla mycket jag saknar att ha hund. 
Dagen efter ringer Teresa och frågar ännu en gång om jag kan tänka mig att hjälpa en kortare period med Dorina. Jag vet att Micke skulle säga nej men lovade att prata med honom iaf. Han sa att han inte brydde sig... 
Och Dorina kommer hit på fredag.

Samtidigt som jag hjälper Teresa, Dorina och får mer erfarenhet själv så känns det ändå konstigt.

Kan inte riktigt förklara känslan men känns som om jag "överger" Alfons minne på något sätt.

Men samtidigt: Är det inte dags att jag ska få må bättre?

Även om Dorina är hos mig tillfälligt så behöver jag få någonting att fylla tomrummet som Alfons lämnade, om ens bara en mycket liten del för en stund.

Fastän jag minns hur hans päls kändes mot mina fingrar, hur han luktade bakom öronen och fastän det finns en bild av honom vart jag än vänder mig så är det som om han aldrig funnits.
Han har slutat existera.
Saknaden, sorgen och tomrummet är det enda han lämnade kvar.
Varför behövde det hända? Varför skulle jag förlora min bästa vän? Varför skulle han utsättas för det? Räckte det inte med allt det andra?

Så jävla orättvist. 

Lagomt trött då jag inte har någon dygnsrytm alls. Vet verkligen inte om jag vill jobba mer natt alls nästa sommar. Om inte annat så kanske det blir på annat boende, man hinner aldrig ställa om dygnet när man jobbar så mycket.

Sitter och fördriver tiden bara, gör ingenting om dagarna alls.

Igår var jag och hälsade på Erika och Nelly. Riktigt trevligt att få surra lite hund och goa med mys Nellan. Var ju självklart tvungen att säga att jag tycker Erika ska leasa ut Nelly till vinterlöpet så jag kan ta en Nelly bebis :)

Det är ju så sjukt mycket som måste klaffa för att jag ska få mig en valp.

Rätt tid på året, rätt kombination, det ska komma hanar, jag ska få komma och titta på valparna som en av de första för att kunna få välja valp. Och sen spelar det ingen roll om allt detta blir rätt, måste ju kännas rätt när man träffar valpen också.

Tror inte att jag kommer hitta valp lika lätt som jag hittade Alfons, han valde ju oss.

Usch och fy vad jobbigt det är.

Men jag längtar så otroligt mycket efter en ny liten buse att mysa med.

Micke kommer hem ikväll och då tänkte jag laga tacopaj.

Nu blir det att fortsätta fördriva tiden med lite städ och liknande.

BB 

Usch känner mig inte på topp. Allting känns fel idag, kläder, saker att göra, jobba osv osv.

Satt igår och spanade på kennlar som vanligt.

Känns som om att det inte kommer finnas någon valp till våren för oss. Vet inte varför men får den känslan. Dessutom är det sååå länge dit.

Att det är tomt hemma känns extra mycket just nu eftersom Micke är i Gällivare och jobbar. Har nog aldrig varit så här rent hemma på de fyra år jag bott här. 

Skulle kunna döda för att ha hundhår på golvet igen. Då vet man att man inte är ensam i alla fall.

Mer än en månad har gått, 5 veckor för att vara exakt. Det känns självklart bättre, kan tänka på honom utan att få andnöd. Men det gör så jävla ont fortfarande.

Speciellt då jag tittar efter kennlar, då känns det riktigt mycket. Som om jag sviker honom på något sätt. Men jag vet att jag inte kan leva utan hund resten av livet.

Till helgen ska vi begrava askan. Det känns väldigt vemodigt.

Nu har vi ju i alla fall fått upp en massa bilder, så nu ser jag honom varje morgon då jag vaknar och när jag sitter i vardagsrummet. 

BB

Var på IKEA och blåste lite pengar. Slutresultatet blev nytt sovrum.

Sängram Hemnes, Vägglampor Årstid, Sängbord Hemnes  

Bokhylla Billy, Vitrindörr Olsbo (?), Skrivbord gammalt fynd ommålat sen två år tillbaka, Dator ren antikvitet som Micke använder dessvärre min...

En massa förstoringar på vår prins som hänger i hörnet så jag ser honom varje morgon jag vaknar.  

Dessa bilder hänger i vardagsrummet.   

Fredag kväll 21.40 lämnade vi Trånga gatan, 1 h och 27 min senare stod vi parkerade på mormors gård. Detta var första gången jag blev åkrädd med Micke. 

Lördag blev vi väckta av lilla Nova som tyckte det var skitkul att vakna för hon vaknade då med ett gapskratt. Några minuter efter vi vaknat och börjat kliva upp kommer Malin indundrande i sovrummet för att överraska. Var bara jag och Micke som visste att de skulle komma upp under dagen.

Under förmiddagen gick vi ner till marknaden och åt lite lunch och gled omkring och fördrev tiden.

Sen resten av dagen spelade vi kort, bastade och surrade med släkten som var där...

Det var

Mommo, Jag, Micke, Anki, Lalle, Liam, Nova, Malin, Christian, Kicki, Conny, Niklas, Natalie, Åsa, Kurre, Jonte, Mia, Casper, Kim, Emmeli, Emmeli, Gabriella, Kevin och Atlas. Fullt hus mao.

Söndag efter lunch åkte vi hem.
Min dator vägrar koppla upp sig mot min telefon och därför kan jag inte lägga upp några bilder. 

BB

Tiden rusar iväg. Mer än två veckor har flugit förbi. Det börjar vara dags att ta tag i saker som måste göras. Söka studiemedel inför kommande skolår och även börja plugga inför Matte 2 omtentan i Augusti som hägrar.. Vill verkligen inte börja plugga men skulle vara riktigt jobbigt att ha det liggandes till nästa sommar. Speciellt om vi ska välkommna en ny familje medlem på fyra ben.
Vem fan vill sitta med matteboken när man har en valp som äter ens tår?

Har en hel del att fundera på framöver.
Mycket som gnager i min lilla skalle.

Måste ta ur fingrarna ur röven och börja fixa saker nu.

I helgen drar vi iväg till Övertorneå. Vi ska på matarengi marknad och hälsa på mormor såklart. Blir skönt att komma bort en dag.

Nåja nu är det dags att börja göra sig klar till jobbet. Jobbar i natt sen är jag ledig nästan en vecka. Ibland faller schemat in riktigt bra.

BB 

Kom och tänka på att jag inte skrivit något på länge. Har verkligen inte orkat och så har min vardag blivit mycket mindre aktiv. Gör i princip ingenting. 

6 dagar innan Alfons dog skrev jag om min bästa vän. Visst är livet lustigt? 

Det är som att någon högre makt vill visa att det är de som bestämmer.

Inte för att jag tror på något egentligen.

Frågan Varför? dyker fortfarande upp flera gånger om dagen. 

Avbröt mina 30 dagar efter dag 7. Kanske dags för dag 8?

Det får bli när jag orkar.

För just nu känns ingenting värt att göra.

Så länge jag umgås med någon så fungerar vardagen men direkt då jag är ensam smyger saknaden sig på.

Jag är inte van att vara ensam, har inte varit ensam på 3 år, inte en hel dag.

Samtidigt som jag skulle kunna hämta en ny valp idag bara för att jag saknar Alfons så vill jag inte göra det just på grund av att jag saknar honom och just nu känns det inte rätt.

Jag vill sakna och sörja min ängel så länge det krävs. 

Dessutom har saknaden lämnat en bitter eftersmak som jag inte vill uppleva igen.

Tänk om allting händer igen?

Skulle nog kunna offra resten av mitt liv för att få tio sekunder till med honom. Bara att få känna hans doft, hans mjuka öron och se hans vackra ögon ännu en gång.

Men innerst inne vet jag att detta var det enda rätta, även om det gör ont.

Alfons har gjort mig till en bättre människa och gett mig så mycket. Det är inte mer än rätt att jag ska ta de kunskaperna och föra vidare de på en ny individ som i sin tur kommer att lära mig så mycket mer om både hundträning och om mig själv.

Jag längtar samtidigt som jag fruktar den dagen jag är redo för en ny rottis i mitt liv.

BB